söndag 1 april 2018

Några påskrecept

Jag brukar egentligen aldrig göra någon speciell påskmat, det är inget vi firar regelbundet i familjen (även om det vore kul att göra det, jag gillar traditioner). Men i år har jag varit bjuden på knytis och därför försökt hitta på några härliga rätter som har chans att bli klassiker på påskbordet.
Här kommer recepten på det jag lagat i påsk, inspirerat av andra men lite modifierat av mig!

Gul och glad potatissallad
8-10 potatisar
Ett knippe rädisor
En burk sojabönor
En påse sockerärtor
3 msk dijonsenap
3 msk äppelcidervinäger
6 msk olivolja
En näve sesamfrön
Salt och peppar

Skala potatisen och skär den i mindre bitar. Koka tills den mjuknat och blanda under tiden dressingen av senap, olja, vinäger och kryddor. Senapen ger en påskgul färg, för ännu mer gult funkar alltid gurkmeja. Skölj bönor och grönsaker och dela de senare på mitten. Häll av potatisen och blanda den med dressingen. Rör ner övriga ingredienser. Kan serveras både varm, ljummen och kall.

Morotslax (eller salta morotsbitar)
Tio mellanstora morötter
1,5 dl grovsalt
4 msk torkad dill
1 msk ättika
3/4 dl vatten
Vitpeppar

Skala morötterna och lägg dem i en ugnsform. Ös över saltet och baka i ugn på 200 grader tills de mjuknat. Blanda kryddor, ättika och vatten i en påse, skrapa av saltet från morötterna, lägg dem i påsen och rör runt. Låt vila i kylen över natten. Nästa dag är de redo att serveras!

Äggplanta med tomat- och chick peas-röra
Sex små auberginer
Olja, salt och peppar

Purjolök
En paprika
En burk tomatkross
En näve persilja
Rivet skal från en citron
En burk kikärtor
Olja, salt och peppar

Dela auberginerna på mitten, pensla dem med en blandning av olja, salt och peppar. Grilla i ugnen i ca 20 minuter på 200 grader. Skär och stek purjolök och paprika i olja tills de fått färg. Häll på tomat, kikärtor, persilja och citronskal. Salta och peppra. Grädda inför servering auberginehalvorna en gång till med varsin rejäl klick röra på i cirka tio minuter.

Söta påskmuffins
En mogen banan
2 dl socker
2 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1 tsk vaniljsocker
2 tsk kakao
50 g margarin
1 dl vatten

4 dl florsocker
75 g margarin
2 msk vatten
Rivet skal från en citron

Blanda alla torra ingredienser utom kakaos och smält margarinet. Häll ner vatten och margarin och vispa med elvisp i 5-10 minuter. Mosa ner bananen och kakaon och vispa slätt. Dela upp smeten på 12-15 muffinsformar och grädda i 200 grader ca 10 minuter.
Vispa med elvisp ihop toppingen med torra ingredienser först, sedan margarin (obs, INTE smält) och sist vatten. Bred ut det på de färdiga muffinsarna och toppa med citronskal.

Tänkte också laga en paj med tomat, purjolök och oliver. Återkommer med recept senare om det blir av!

tisdag 13 mars 2018

Köttätare har fel: Lokalproducerat som ideologi

Avokado, mandel, kokos, quinoabananer... Är vegetarisk kost verkligen så miljövänlig som det sägs?

Köttätarna har de senaste åren verkligen fått bära hundhuvudet för och agera svarta fåret kring den så omtalade klimatkrisen. Samtidigt talas det allt mer om de negativa hälsoaspekterna av att frossa i bacon och klunka mjölk och till råga på allt fortsätter det med jämna mellanrum att rapporteras om bland annat skållade grisar och plågade kor (vilket på intet sätt är nytt eller överraskande, jag slutade äta kött efter att media rapporterat om djurplågeri på slakterier och det var över 15 år sedan nu).
Det är till att sitta med rejält dåliga kort på handen och sådant är förstås aldrig roligt. Inte konstigt att de som vill fortsätta äta djur gör allt de kan för att hitta motargument och kryphål och helst något riktigt bra att slå i skallen på sina motståndare för att få tyst på den där skavande och besvärande sanningen.

På sistone har äntligen ett litet hopp tänts i köttätarnas tappert kämpande skara. Hoppet stavas lokalproducerat eller närodlat. Äntligen ett område att briljera på! För medan vegetarianerna måste importera vattniga grönsaker över hela jordklotet för att kunna äta sig mätta kan ju köttätarna handplocka sitt möra finkött från granngården till sin närodlade potatis och koka upp en lokal gräddsås direkt från juvret på Rosa som står i hagen ett stenkast bort. Den du! Slå den om ni kan, salladsätare!
Lokalproducerat och närproducerat har blivit både kvalitetsstämpel, klassmarkör, mildrare av miljösamvetet och närmast en liten religion på senare år. Det stoltseras överallt med hur nära och lokalt allting är och det har till och med börjat talas om import som något dåligt och självförsörjning som ett ideal. Vad ska vi med varor från andra sidan jorden till när vi skulle kunna äta inhemsk mat? Och tänk om det blir krig och ingen vill skicka sitt käk till oss längre, vad gör vi då?

Vid en första anblick ser det ut som att köttätarna vinner den här ronden. Salladen, tomaten och avokadon får ligga på fatet och skämmas medan köttätarens tallrik bestående av kött (no shit) och potatis tar hem första priset i tävlingen om att vara så lokalpatriotisk som möjligt. Men vem har egentligen satt reglerna och vem är domaren i den här leken?

Det finns flera aspekter att ta in när det gäller lokalproducerat.
För det första: Vi talar om något som närmast kan liknas vid ett varumärke. Närproducerat säljs frenetiskt in som lösningen på alla problem och det låter så fint och bra att ingen vill eller orkar tänka steget längre. Hör du att din biff är från orten, hur mycket mer tar du reda på innan du slänger upp plånboken och ger dig själv en klapp på axeln? Har du kollat vad djuren äter, hur lokalproducerad var Rosas tallrik innan hon hamnade på din tallrik?
Jaja, invänder köttätaren, alla bönder matar ju inte djuren med soja, det finns ju alternativ!
Det luriga är ju att det där alternativet funkar ju för oss människor också. Faktum är att min tallrik skulle kunna se ungefär likadan ut som köttätarens, om Sverige bara satsat lika mycket på ren bönodling som man genom tiderna satsat på köttindustrin och dess import av sojafoder.
Bild från boken Majas klimatmat. Mungbönsbiff, havresås, potatis, morotsslantar och lingonsylt.

Potatis, havregräddsås och bönbiff - check. Allt från Sverige. Och ingen Rosa behövde först stå och tugga gräs, fisa metan och sedan fraktas till slakt för att leverera käket. Så, blir det krig och katastrof och vi inte kan få någon mer mat från andra länder: count me in. Det finns vegetabiliska lösningar, om man bara vill. Det är ju just viljan som brister. Sedan har vi förstås en uppsjö av olika kålsorter, lök, äpplen och annat smått och gott som Sverige klarar fint att odla under rätt årstid.

En annan aspekt är vad vi egentligen vill äta. Brun mat i all ära, men skulle köttätarna verkligen med oförtruten djärvhet välja bort importerade apelsiner till jul, bananer till förskolan, avokado till skagenröran, paprika, sockerärtor och curry till kycklinggrytan och så vidare i all oändlighet, bara för att bevisa sin poäng om att svenskt är bäst? För att inte tala om kaffe och choklad, är ni beredda att offra det i lokalproduktionens namn? Jag tror inte det. Och plötsligt var skillnaden inte så stor mellan grönsaksätarnas hemska importvanor och köttätarnas kompletterande import till biffen. (Jag tänker här inte gå djupare in på det faktum att de flesta köttätare är dåliga på att hålla sig till sin när-ideologi och gärna äter kött, ost och fisk från alla världens hörn när ingen klimatpolis tittar på).

En tredje viktig aspekt, kanske den viktigaste: Är närproducerat och svenskt alltid bättre för miljön än importerat och långväga fraktat?
Svaret är nej. I vissa fall, ja, i andra fall inte. Det är ju lätt att tänka att ett mysigt växthus några mil bort är bättre än en skördad åker i ett helt annat land med allt vad det innebär av lastbilar, båtar eller flyg. Men så behöver det inte alltid vara, även växthus kan vara klimatbovar - precis som när idylliska Rosa äter regnskogsskövlande sojabönor kan det stora växthuset i tysthet bränna olja i en mängd som får vilken lastbil som helst att rodna.
Visst är det krångligt! Jag erkänner villigt att jag inte själv har koll på hur man ska äta miljövänligt i alla lägen. Jag har inte läst på om allt och minns sällan när jag står i grönsaksdisken vilken gröda som har vilken säsong. Ingen är perfekt (även om det är nära! 😋).

Så, slutsats: Lokalproducerat, närproducerat eller närodlat är inte nödvändigtvis Guds gåva till de miljömedvetna. Det gäller att sålla i djungeln och vara lite källkritisk. Visst känns det bra i själen att tänka sig att man stöttar en liten snäll bonde som bor några hus bort istället för något okänt företag i något okänt land, men mycket handlar just om känsla och inte så mycket om fakta.
Och blir det krig och kris och katastrof, då har vi nog alla större problem än att tajfsa om vems käk som är bäst. Då får man äta det som bjuds, om det så är grillad ekorre, gammal inlagd aprikos som gick ut förrförra året eller mögligt barkbröd. Men förhoppningsvis slipper vi hamna där i första taget och tills dess kan vi ju konsumera och äta det som är rimligt att äta här och nu.

Bonus: Den här snubben som odlar bananer i Uddevalla. Framtiden är här!

tisdag 24 januari 2017

Ci-viltgryta

Ja, det var det fyndigaste vego-namnet jag kom på efter att ha vridit och vänt på ordet "viltgryta" ett tag... Har ni något bättre tips på lut så säg gärna till!
Jag gillar viltgrytor, i veganvariant brukar de bli ordentligt bra och den här är inget undantag :)

3-4 dl torkade sojastrimlor
Sojasås
Liquid smoke
Två stora morötter
Rapsolja
Fyra portioner potatis
Tio torkade enbär
En näve frysta svarta vinbär
En tärning grönsaksbuljong
1/2 msk timjan
5-6 dl havregrädde
Salt och peppar

Koka sojastrimlorna i ca 10 minuter. Häll av vattnet och pressa ur vätskan med en gaffel. Blanda strimlorna med sojasås och en liten skvätt liquid smoke samt salt och peppar, låt stå och dra till sig.

Skala och koka potatisen. Skala och slanta morötterna. Stek morötterna lätt i olja, häll sedan på sojabitarna och stek ett par minuter till på medelvärme.
Tillsätt grädden, vinbären, enbären, buljong, lite till sojasås och timjan. Mosa vinbären och rör ut i såsen. Den kommer att bli spexigt rosa, men det kokar bort sedan. Salta och peppra och smaka av.
Servera!

söndag 27 mars 2016

Varm bulgursallad med citron och timjan

I går var jag hemma hos far min och tog med lite käk. Det gick hem hos alla magar, även pappas sambo som kom hem efter jobbet några timmar senare och smakade. Hon ville gärna ha receptet och eftersom det är ett väldigt bra recept - lika enkelt som gott - som alla borde få ta del av så tänkte jag att det lika gärna kan åka ut här i stället för att hemlighållas.
Receptet är inte mitt påhitt från början, men med någon liten ändring här och där så kan vi ju låtsas att det är jag som är upphovsmyra!

4 portioner bulgur
1 rödlök
2 morötter
1 zucchini
1 ekologisk citron
1 vitlöksklyfta
1 msk balsamvinäger
2,5 dl havre fraische
Några nävar ruccola
Timjan, salt och peppar
Olja
Valfritt tillbehör, tex stekt oumph eller marinerade stora vita bönor.

Koka bulgurn. Skala och hacka rödlöken och stek den i lite olja. Skala och slanta morötterna och tärna zucchinin. Stek grönsakerna tillsammans med löken i några minuter. När bulgurn är färdig, blanda den med grönsakerna och ruccolan och krydda med timjan, salt och peppar.
Riv citronskal och blanda ner i fraischen. Pressa ner lite citron och smaka av med peppar och salt.
Nu är både salladen och röran till färdiga att avnjutas. Så enkelt är det!

Glad påsk önskar Myran.

tisdag 13 oktober 2015

Köttätare har fel: Hatet mot bönderna

Landsbygden. Åkrarna, ängarna, hagarna, djuren. Traktorerna som plöjer sig fram i leran, fåglarna som dyker i de upplöjda spåren, bönderna som sliter från morgon till kväll för att ge människorna i storstaden närproducerad föda av bästa kvalitet. Bönder som älskar sina kor och grisar, kelar med dem, klappar om dem och gläds med dem när de kalvar eller föder kultingar. Bönder som brinner för sitt arbete, detta uråldriga yrke, som med några få moderna justeringar i form av praktiska mjölkmaskiner, uppgraderade traktorer och fler djur i stallen, ser likadant ut som det gjort i hundratals år.
Hur kan en storstadsvegan, som sitter på något hipstercafé och sörplar importerad sojadryck, döma dessa hårt arbetande människor och deras stora kärlek till djur och natur? Är det inte orättvist att ge sig på denna hårt arbetande grupp med hatpropaganda, när det finns så mycket värre saker som sker i världen?

Vi lever i en intressant tid när det gäller mat. Aldrig tidigare har vi pratat så mycket om mat, diskuterat, debatterat, propagerat och ifrågasatt vilken mat som är bra eller dålig. Det tycks finnas lika många dieter som det finns människor, allergierna flödar, olika matkulturer breder ut sig, religiösa och etiska övertygelser kräver alternativ till köttbullarna och så vidare.
Samtidigt får vi ett allt längre avstånd till maten och dess produktion. Vi lever i staden och odlar minitomater på balkongen, men hur andra råvaror kommer till har vi knappt någon koll på. Affärerna erbjuder ett överflöd av olika importerade eller så kallade närproducerade varor, det dyker upp nya produkter hela tiden. Vem har tid att ifrågasätta vad det är vi äter, vem orkar ta reda på mer om hur och var avokadon växer, hur quinoan skördas eller hur laxen levt när vi redan lagt all vår energi på att ta reda på ATT vi ska äta avokado, quinoa och lax för att vara hälsosamma? Vem vill ens veta hur industrin egentligen ser ut?

Det enda vi vet om bönderna på den svenska landsbygden - vi som inte själva är bönder, och vi är ju i en enorm majoritet nu för tiden - är att de gör ett bra jobb, bryr sig om sina djur, brinner för sitt arbete och samtidigt ständigt förtrycks och utnyttjas av storföretag och i förlängningen snåla storstadsbor.
I synnerhet vet vi detta om mjölkbönderna. Vi har sett de gulliga Bregottfabriken-filmerna, besökt snälla bönder som bjuder på mjölkchoklad när vi gick i grundskolan, vi har kört bilen förbi somriga hagar där korna står lugna och lyckliga och betar och vi har samtidigt hört otaliga bönder tala ut om hur de får allt mindre betalt för mjölken och hur de tvingas lägga ner sin verksamhet. Hemskt. Stackars människor.
Allt det här vet vi ju för att vi får informationen direkt från djurindustrin. Informationen kommer inte från någon oberoende källa, den kommer direkt från en industri som tjänar pengar på att vi är sympatiskt inställda till produktionen och gärna också tycker lite synd om bönderna.
Och jag tycker lite synd om bönderna, det är aldrig roligt att gå i konkurs och se sitt livsverk - kanske generationers livsverk - gå under. Men jag är däremot inte sympatiskt inställd till industrin. Och då får man skilja på sak och person.
Jag tror inte att djurbönder i allmänhet är några psykopater, ondskefulla sadister eller på annat sätt klandervärda människor. Tvärtom tror jag att de flesta är trevliga, snälla och kloka människor som är väldigt, väldigt insyltade i sin egen industri och inte gärna kan ställa sig och ifrågasätta rimligheten i hela sitt livsverk.

Det kan däremot jag, som står utanför.
Jag kan ifrågasätta varför ett modernt samhälle låser in djur i enorma baracker från födseln till den nära förestående döden och samtidigt försöker hävda att det är etiskt och naturligt.
Jag kan ifrågasätta varför vi matas med bilden av glada djur och glada bönder på grönskande ängar medan filmer från slakterier och enorma kycklingfabriker kallas för "propaganda", trots att den bilden är mer korrekt och neutral än den förstnämnda.
Jag kan ifrågasätta varför vi är så besatta av att dricka någonting som är till för djurbebisar, när vi aldrig skulle drömma om att suga på våra egna mammors bröst i vuxen ålder.
Jag kan ifrågasätta varför hela samhället håller en industri om ryggen som med dagens kunskap varken är miljömässigt försvarbar, särskilt hälsosam för kroppen eller stämmer överens med hur vi har lärt oss att man ska behandla levande varelser.

Jag hatar inte bönder. Inte djurbönder heller. Men jag hatar djurindustrin. Och jag tror på en framtid utan den. På vägen kommer många snälla, trevliga bönder tvingas omvärdera sitt arbete och hitta nya vägar. Det hoppas jag på. Landsbygd, bönder, kunskap, solidaritet, odling för framtiden och aldrig mer några djur i bur.


Ps. Det finns förstås många veganer som hatar djurbönder. Jag klandrar dem inte för det. Djurbönder och kött-mjölk-ägg-ätare är de som driver på och fortsätter hålla igång en industri som vi djurvänner inte står ut med att tänka på. Självklart väcker det ilska och hat. Ds.

måndag 5 oktober 2015

Gröna, lagom heta höstfajitas

Hallå där!
Jag hittade ett recept på fajitas som jag gjorde om till en egen variant.
De blev goda, jag kan rekommendera att ni provar och då behöver ni förstås veta hur man gör.
Cirka sex portioner kan man räkna med.

Se till att ha följande i kylskåpet/skafferiet/frysen:
- Ett paket små tortillas, sex bröd
- Ett paket blandade bönor
- En gul lök
- En zucchini
- En grön paprika
- En gul paprika
- En påse Oumph thyme & garlic
- En påse fajita kryddmix av märket Spicemaster (eller annan sorts som innehåller riktiga kryddor och inte bara en massa E-nummer)
- Två teskedar chipotle paste (mer eller mindre beroende på hur starkt man vill ha det)
- En burk Oatly havre fraische
- En lime
- Rapsolja

Då kör vi!
Hacka löken.
Strimla paprikorna.
Skär långa, centimetersmala remsor av zucchinin.
Stek ihop dessa gobitar i olja och kryddmix tills de mjuknat något och fått färg.
Fyll på med oumph och avsköljda bönor. Rör runt på medelvärme. Dela eventuellt större oumph-bitar till mindre när "köttet" börjat tina.
Smaka av med vitlök, lite lime och chipotle (tips: slicka ej av skeden, det bränner!).
Lassa upp röran på bröden. Toppa med en klick fraische och rulla ihop.
Spexa till det med en skiva lime i vattenglaset!

Ha det gott!
Myran

onsdag 8 juli 2015

Goa goa kikärtsgryta

I dag gjorde jag en kikärtsgryta och den var både enkel och smaskig så det vore synd och skam att inte dela med sig av receptet.

1 lök
3 vitlöksklyftor
1 msk socker
2 tsk gurkmeja
1 tsk cayennepeppar
olja
4 tomater
1 burk kikärtor
Två nävar fryst spenat
1 lime
1 burk kokosmjölk

4 portioner ris

Hacka löken och pressa vitlöken och stek i en järngryta tillsammans med kryddorna och oljan i ett par minuter. Riv under tiden skalet från limen och börja koka riset.
Häll på skal, kokosmjölk och fryst spenat i grytan och rör runt på medelvärme. Hacka tomaterna och ha i dem. Låt koka några minuter. Blanda ner tomater och ärtor.
Pressa lime över och smaka av. Servera.

Det här tar inte mer än tjugo minuter att slänga ihop men det blir precis så där mysgrytigt och smakrikt som man vill ha det en regnig onsdagskväll. Dessutom är det nyttigt!

Ha det gott!
Myran