Efter att ha tvekat med groddpåsen, vars beskrivning förvirrade mig och gjorde mig osäker på om jag skulle klara av projektet (ett tidigare misslyckande låg också och skavde i minnet), bestämde jag mig för att istället köra på det trygga krasse-spåret. Det går ju inte att misslyckas!
På facebook övertygade mig bekantskapskretsen om att jag inte behövde oroa mig - det räckte i princip med att hälla ut fröna ur påsen så skulle jag inom kort kunna skörda smörgåsgrönt. Jojomän. Enkelt och smidigt.
Sagt och gjort. Med nytt mod planterade jag mina krassefrön i en liten kruka jord och vattnade. De kommande dagarna gick jag och tittade till krukan för att se hur det gick för mina små krasseskott. Snart skulle jag kunna se minimala gröna huvuden titta upp. Snart skulle jag kunna provsmaka en liten pepprig rackare. Snart skulle jag kunna hämta saxen och klippa till frukosten.
Ingenting.
Jag väntade en vecka. Jorden gapade tom och svart. Det var som att ett kollektivt självmord tagit plats i den där fördömda krukan.
Det går inte att misslyckas med krasse, säger de. Men jag gjorde det! Jag gav de små fröna de bästa förutsättningar med sol, jord och vatten, och ändå fick jag ingenting tillbaka. Ingenting!
Besviken gav jag upp och tömde krukan på dess fruktlösa jord. Sparsam som jag är kunde jag dock inte med att slänga den där jorden, även om den visat sig vara värdelös när det gäller krasseodling. Istället för att gå i soporna fick därför den svarta myllan fylla ut hos en annan krukväxt som såg ut att vara i behov.
Vad tror ni hände?
Just det:
Jag har en teori om smörgåskrasse: den kräver en utmaning. Ger man den de bästa förutsättningar för att växa dör den av tristess. Men får den något att bita i - ja då jädrar tar det fart! Hushållspapper, bomull, där ingen tror att något kan växa, det går an! Bara inte allt för bekvämt, tack.
// Myran
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar